Åslevanten

Åslevanten har en spännande historia, med många kapitel som fortfarande är dolda för oss i vår tid. Vem bar vanten och varför hamnade den i mossen? Från att ha klassats som Sveriges äldsta nålbundna textil dateras den nu till Vasakungarnas tid men är fortfar tades i Åsle mosse och klassades efter en tid som Sveriges äldsta nålbundna textil från järnåldern.

bild av Åslevanten, fyndet.

Fyndet

En vårdag 1918 gav sig lantbrukare Frithiof Svensson, Korsgården, ut på Åsle mosse för att ta upp torv för uppvärmning. På en halv meters djup stötte torvspaden emot något som såg ut som en textil. Frithiof tog upp föremålet, det visade sig vara en välbevarad tumvante. Trots att vanten var trasig tog han med den hem, lagade revorna och lade den i en byrålåda. En student från Lund fick låna vanten under en tid men sedan hamnade den i lådan igen.

Vanten som blev en ko

Vid en inventering av allmogetextilier 1932 upptäcktes vanten på nytt. Frithiof blev då erbjuden 50 kronor för den av riksantikvarien. Det accepterade han emellertid inte. Frithiof ville ha 300 kronor och så blev det till slut. Elisabeth Strömberg, som var utsänd att förhandla med Svensson, skrev i sin rapport till riksantikvarien:

”Trots användandet av hela min övertalningsförmåga lyckades jag inte förmå Frithiof Svensson att vilja avstå vanten för mindre än 300 kronor. Frithiof Svensson fick sina 300 kronor och nyligen fick jag berättat för mig av hans son Gösta vad hans far gjorde med summan han fick för vanten, han inhandlade en ko till sin gård.”

I en artikel från 1934 beskriver Holger Arbman och Elisabeth Stömberg sin tolkning av hur vanten hamnat i mossen:

”Vantens insida är skadad genom hugg eller stick, som åstadkommit 5 hål. Att dessa ej uppkommit genom nötning är tydligt, ty man ser hur trådarna huggits av. Det ligger närmast till hands att tänka sig att den person, som haft vanten på sig försökt parera dolkstötar med handen. I så fall har personen ifråga säkerligen fått ett kraftigt sår i handleden av den stöt, som åstadkommit det största, nu igensydda hålet. De andra hålen äro mindre, ett på tummen, två på sidorna, möjligen efter samma stöt, ett på kragen intill det stora. Under eller efter denna strid har väl vanten tappats.”

Kan en annan tolkning vara att torvspaden skadade vanten då fyndet gjordes?

foto av rekonstruerade åslevantar i ofärgad vit ull med fransar i grönt, rött och vitt. Fransarna vända mot betraktaren

Vantens ålder och utseende

När fyndet gjordes daterades vanten med hjälp av pollenanalys till äldre järnålder. Åslevanten fick stor uppmärksamhet som Nordens äldsta nålbundna textilfynd. År 2002 föryngrades den emellertid plötsligt med dryga 1000 år. En C14-datering konstaterade att vanten tillverkats och brukats någon gång mellan år 1510-1640, det vill säga när Vasakungarna regerade i Sverige.

Vanten är en vänstervante, gjord av ganska grovt vänsterspunnet, högertvinnat ullgarn. Från början har den varit ofärgad, men har efter många år i mossen färgats brun. Runt kanten har det funnits fransar i rött och grönt av finare och glansigare garn.

Åslevanten är bunden med ett särskilt nålbindningsstygn som inte levt kvar i hantverkstraditioner eller påträffats någon annanstans. Hur hänger det ihop? Vem var det som tappade den där konstfärdigt bundna vanten i mossen? Var det en Åslebo eller kanske någon på genomresa?

Nålbindningens historia

I samband med det återuppväckta intresset för slöjd och gamla hantverk på 1970-talet uppkom i hemslöjdskretsar benämningen nålbindning. Innan dess kallades tekniken vantsöm eller nålning eller ”looping” på engelska.

Redan på stenåldern har enklare kassar, påsar, nät och bärselar sytts eller öglats/nålats med bennålar. De äldsta fynden är funna i Danmark och består av cirka 6200 år gamla nätfragment, tillverkade av växtfibrer.

Under bronsåldern nålbinds dekorativa sömmar på vissa dräkter. Mest känd är Skrydstrupflickans dräkt, med sina fint broderade ärmar.

Från vikingatiden finns en rad fynd av nålbundna vantar och sockor. Fynden kommer från Norden och områden som influerats av vikingarnas kultur. Det finns också kyrkotextilier från Europas tidiga medeltid som är nålbundna. Kyrkans ämbetsmän bar exempelvis nålbundna vantar, några har påträffats vid undersökningar av sarkofager och relikskrin i Frankrike, Italien och Schweiz. Biskopsvantar beskrivs i vissa källor som sömlösa, och de äldsta kan vara nålbundna.

Åslestygnet

Åslevanten är bunden med ett speciellt och komplicerat nålbindningsstygn som är snarligt det som använts i den så kallade Lödösevanten. Bägge vantarnas teknik går tillbaka på ett fynd från vikingatiden, Oslovanten från 1000-talet, men Oslostygnet är betydligt enklare att sy. Oslostygnet har använts i flera kända fynd, som t ex Lundavanten, och har levt kvar hos allmogen ända in på 1900-talets början. Oslostygnet är också populärt bland de som idag ägnar sig åt reenactment och vill återskapa dräkter som är autentiska.

Nålbindningens grunder

Lena Josefson har dels gjort rekonstruktioner av Åslevanten men också tillverkat andra föremål i nålbindningsteknik.

Här visar hon hur Åslestygnet går till.

Olika varianter av nålbindningsstygn

Yorkstygnet - 900-talet. Baserat på ett fynd av en nålbunden toffla/socka i ullgarn med krappfärgad rand. Stygntäthet 36 varv/10 cm. Se prov här bredvid.

Mammenstygnet - år 970. Två vävda textilfragment med en nålbunden isättning hittade. Silver och guldtråd. Se prov här bredvid.

Oslostygnet - 1000-talet. En vante från Oslos äldre stadslager har givit namn åt detta nåbindningsstygn. Något äldre än Oslovanten är en vante från Island (900-talet) som är sydd med Oslostygnet. Även fyra vantar från Köpenhamn (osäker datering), och Lundavanten från medeltiden är sydda med samma stygn. Detta enkla stygn har levt kvar och använts sedan vikingatid till i början av 1900-talet.

Korgenstygnet liknar Oslostygnet men har en maska mer som plockas.

Lödösestygnet - 1100-talet. Fått sitt namn efter ett fynd av en vante från den medeltida staden Lödöse.

Dalbystygnet användes på nålbundna vantar i Värmland och Dalsland som valkades och broderades. Många fina Dalbyvantar finns i Nordiska museets samlingar och visar på den variation av mönster som fanns i folklig tradition.

Brodénstygnet uppkallat efter Märta Brodén som skrev den första boken om tekniken, Nålbindning år 1973. I den presenteras de många varianter av mellansvenska stygn som finns.

Tarimstygnet Det äldsta nålbundna plagget i världen är en mössa från Kina, 3 000 år gammal. Den är sydd i det så kallade Tarimstygnet som ser ut som om det vore stickat. Många fynd ansågs länge vara stickade, men nyare forskning visar att de är nålbundna.

Finskt stygn – 1200-1300-tal. Bland annat Tuukkalavanten.

Ryska stygnet finns i de estniska brudvantar som användes till bröllop och vid kyrkbesök. De kan ses som en motsvarighet till de vackert broderade allmogevantar som finns från olika delar av Sverige.

Ull och får på Åslevantens tid

”Där sum inte finns nån sö, där ä stor nö”

Fåret och dess ull var viktigt på självhushållningens tid. Citatet är ett Västgötsk talesätt som berättar att där det inte fanns några får där var nöden stor. År 1629 fanns det 111 850 får i Västergötland enligt skatteuppgifter. En normalstor gård vid 1800-talets mitt hade vanligen cirka 20 får på vintern och det dubbla sommartid. Fåren vallades av barn och gamla på de västgötska bergen. Fåren bar skällor. Antalet får minskade kraftigt under 1800-talets slut beroende på en skogslagstiftning då fårbete i skogen förbjöds.

Det gamla lantrasfåret i Västergötland var litet till växten och hade spetsig nos, kort svans och var helt vitt på huvudet. Baggarna hade krumma och räfflade horn. Även tackorna hade horn. Ullen var lång och medelgrov, styv och sträv. De flesta fåren var vita, men då och då föddes ett svart får. Fåren kunde även vara fläckiga.

två Klövsjöfår

Klövsjöfår

Fåravel

Det gamla Västgötska lantrasfåret gav inte så mycket ull. Under Åslevantens tid började man därför satsa på fåravel. Så kallade Schäferier byggdes upp på större gårdar, exempelvis på Fårdala gård i Åsle socken. På dessa avlade man fram får som gav mer ull och kött.

På slutet av 1500-talet kom tyska får att införas i landet. Även spanska får användes tidigt i fåravel men ullen uppskattades inte av västgötarna. ”hu ä kållare, svenskulla har mer varme”. Efter några hundra år av avel var det gamla lantrasfåret nästan försvunnet.

Idag finns många fårägare som försöker värna om gamla svenska lantraser i sin fåruppfödning.

En flock Gestrikefår med sin "matte" på knä i bruna byxor, kelandes med ett av fåren.

Nyklippta Gestrike från gården Berg i Tranhult Öxnevalla.

Textilredskap

Fårens ullen sorterades efter om den skulle kardas eller kammas. Kort krusig ull kardades.

De ursprungliga kardorna var tillverkade av tistlar insatta i träramar. Växten kardvädd är när den torkats en sådan växt och användes länge för ruggning av vävda ylletyg. På medeltiden kom kardorna med metallnockor och användes för beredning av den korta ullen.

Ullkammar användes till kamning av långfibrig ull så kallad kamull. Fårsaxen är egentligen en vanlig sax som använts sedan yngre järnålder som sax, men som på medeltiden började användas enbart för fårklippning.

På 1500-talet spanns den mesta ullen på slända. Nya uppfinningar var emellertid på gång som skulle underlättade arbetet på många sätt. Universalgeniet Leonardo da Vinci arbetade runt år 1500 med att uppfinna en vingspinnrock. Vingrocken eller långrocken vevas med höger hand och i vänster hand förs garnet till en liggande slända. Över en trissa löper ett snöre till drivhjulet. Arbetet måste avbrytas efter en viss längd spunnet garn.

1530 uppfanns trampspinnrocken av den tyske bildhuggaren Johann Jürgens. Ett spinnhjul som trampas lämnade nu båda händerna fria att arbeta med tråden. Först på 1700-talet var trampspinnrocken allmän i Sverige. Den gamla sländspinningen behölls länge.

Bildtext: Den spinnande kvinnan i Härkeberga kyrka. Hon håller en slända i vänster hand och balanserar ett s k tottaträ mellan benen, en käpp som även kallades herkul eller handrock. På tottaträt har hon virat upp den råull som skall spinnas. 1480-talet.

långrock

Långrock